milios.

Ett halvår har gått och det fina jag då beskrev har hunnit lämna mej om och om igen. Nu vet jag inte riktigt varför jag försöker. Jag har ju lärt mej så mycket som så att det aldrig blir annorlunda. Jag kommer aldrig kunna resa mej för jag vet inte hur man gör, och ingen vill förklara. Alla njuter av att se mej på knä, det är så det känns. Ibland sträcker nån ut en hand som jag tacksamt sträcker mej mot, men jag är för tung. De får inte upp mej, och jag faller igen.

Vissa dagar är livet det läskigaste jag vet. Jag hatar de dagarna. De gör ont. Jag känner inte igen mej själv. Tänker fel saker. Dumma saker.

Hah, det är helt sinnes. Jag har fortfarande fler besökare här än vad jag har på nya bloggen vissa dagar.

Anyhoe, sist ni såg mej var jag svinnervös inför flytten och allt. Förstår om ni suttit som på nålar och väntat på den spännande upplösningen. Kan väl säga som så att allt gått överraskande bra ändå. Trodde att jag skulle hålla ut max två veckor i min ensamhet. Nu har det gått över två månader och jag har inga planer på att flytta hem. Kompisar fick jag redan första dagen. Vissa har jag tyvärr hunnit bli "jag ska sabba ditt liv, jävla slyna"-osams med, men det rör mej egentligen inte i ryggen.
Det finns en pojke också. Förstås. Våran relation är mycket komplicerad. Medan jag hade honom och han insisterade på att vi skulle kalla oss för ett par såg jag inte alls på honom på det sättet, utan mest som en tröst för att jag varit ensam så länge. Efter ungefär sex veckors strulande fram och tillbaka bestämde han sej för att dumpa mej. Ungefär då förstod jag att jag tog det på lite större allvar än jag ville erkänna. Många många kvällar har jag gråtit på grund av honom. Fortfarande kan jag inte låta bli att svansa efter honom och hoppas att han ska ändra sej. När vi är ensamma inne hos honom på kvällarna kan jag låtsas att allt är som vanligt. Då pussar han på mej som om han tycker att jag är det bästa som finns. Det är de stunderna som får mej att stå ut. Sorgligt, men sant.

Nu är det juli. Mindre än en månad till min artonårsdag. Jag föreställer mej att jag kommer känna det i hela kroppen när jag vaknar. Kanske att det är på kvällstidningarnas löpsedlar också.
Ett par veckor senare tar jag mitt pick och pack och flyttar. Det blir det fruktade elevhemmet i ett par månader. Jag har inget annat val. Och det kanske är nödvändigt. För att se om jag får några kompisar, om skolan är nåt för mej. Allt sånt. Sen ska jag försöka hitta nåt eget. Bli självständig, bättre sent än aldrig. Hela min framtid hänger på att jag fixar detta, så jag känner en viss press. Jag har storslagna planer för mitt liv. Har jag berättat? Ja, förmodligen.

Jag borde väl istället skriva om vad jag haft för mej sen sist, men det är ju egentligen ingenting. Jag vann biljetter till P&L och hade ett par galna dagar i festivalyran. Mötte Lasse Lindh offstage tre gånger, men vågade mej inte fram förrän den tredje. Han är fin. Det var strax innan min fruktade intervju, så det kan ha varit därifrån modet kom. Det är inte alla som intervjuar Sveriges största punkrockband på Sveriges näst största festival. Men jag gjorde det. Jag dog inte.

Utöver det har det inte hänt en smack, vad jag kan minnas. Jag spenderar dagarna i sängen / vid skrivbordet / i soffan och ingen annanstans. Eftersom min laptop nyligen anlänt med fullt fungerande internet, så är jag alltid redo när jag befinner mej på ovan nämnda platser. Coolt coolt.

Förresten har ni väl inte missat nya bloggen? Det går bra nu.

men det här var skitroligt ändå.

För er som inte följer mitt nya jag kan jag väl vara snäll och berätta i korta drag vad som händer. Jag har varit helvetiskt sjuk i en och en halv vecka. Influensa som utvecklades till halsfluss. Toppenkul. Nu går jag på penicillin och kan äntligen äta och sova igen. Tyvärr får jag inte ha linserna i på ytterligare en vecka (jag råkade prova ett par timmar, och fasen vad det sved), så inte fan tänker jag återvända till dagis nästa vecka heller. Jag visar mej inte offentligt i glasögon nämligen. Aldrig. Förstår inte hur jag överlevde de fyra åren utan linser, really. Hemskt.

Om två veckor bär det av till Stockholm med syster. Konsert och stadsflanering står på schemat. Det är mitt älskade All Time Low som gör sitt första Sverigebesök förstår ni. Eftersom Alex är finast i världen vet jag inte hur jag ska överleva. Efter det återstår fyra dagisdagar innan jag är fri. Jag ska lite diskret skjuta in att jag gärna vikarierar under sommaren om det behövs. Man vet ju aldrig. När dom väl behöver nån så bestäms det max dagen innan, och kanske tänker de på mej först om jag skött mej bra. Har man varit där i två terminer borde man ju ha lite förtur jämfört med flickorna som är nåt år äldre än mej och inte ens vet vad ungarna heter. Det tycker jag.
Jag har nämligen inget annat jobb på gång i sommar, vad det verkar som. Men nog har jag försökt alltid. Har man inte rätt kontakter så har man uppenbarligen ingen chans. Och ibland räcker det inte med det heller. Därför blir det som ni kanske förstår inget festivalande eller lekande med långtbortistan-bor för mej i sommar. Däremot hoppas jag på att drömdatorn ska införskaffas och att jag går ner mina åtta kilo innan jag flyttar. Då är jag relativt nöjd.
Inte för att jag har nån lägenhet och nu med tre månaders tidsfrist så finns det inte mycket att göra. Att göra saker i tid har aldrig varit min melodi. Jag blir tvungen att göra nåt så pass ocoolt som att bo på elevhem till att börja med. Och pendla hem på helgerna. Galet. Det vägrar jag göra. De får släpa mej ut ur rummet om de vill bli av med mej.

Nu vet ni hur det ser ut. Jag måste erkänna att jag har en sjukt trist tid framför mej.